Race rapport från Kungsholmen runt

Kungsholmen runt är ett klassiskt 10 kilometers och halvmarathon lopp i maj i Stockholm. Jag har sprungit det flera gånger och är jag hemma återkommer jag gärna som löpare eller publik. 2017 sprang jag på 45:57 och förra året nöjde jag mig med att äta glass och vara publik. Fint det med. I år hade jag anmält mig till att springa de 10 kilometerna och jag hade seriös prestationsångest. Detta var min sjätte start i loppet så jag trodde jag kunde banan som jag dessutom springer relativt ofta på träning. Loppet gillar jag då det är väldigt välorganiserat, bra bana och härlig publik. Men det här med att springa 10 kilometerslopp är ja..

Uppladdningen

Något som gör mig sjukt nervös även om det inte gäller något mer än en egoboost om det går bra. Förra året sprang jag tre 10 kilometerslopp, Seychellerna, Midnattsloppet och Tjejmilen. Seychellerna och Midnattsloppet sprang jag för skoj skull men Tjejmilen önskade jag en bra tid på och fick en okej. Jag hade ingen bra race plan inför dagen och hade inte heller funderat nämnvärt på det. Uppladdningen bestod av morgonyoga sedan var jag och fikade hos brorsan, svägerskan och min brorson tillsammans med mamma och pappa. Fika till frukost, ja ni hör ju. Carbo loading om inte annat. Blev ännu mer nervös. När jag cyklade bort till starten ville jag helst gömma mig i en buske och inte springa. 10 kilometerslopp är rent självplågeri. De negativa tankarna var totala. 5 kilometerslopp älskar jag. Då kan man ta i och ändå orka se målet och fortsätta kämpa för en bra tid när man är riktigt trött. Halvmaran vet jag att jag är relativt stark på. Maran springer jag för att det är en kul utmaning och kör jag under 4 timmar är jag nöjd, lite över också helt nöjd. Men 10 km. Det är ren ångest. Hur dumt det låter, betala pengar för att plåga sig själv och dessutom ha ångest innan man ställer sig på startlinjen. Är huvudet dumt får kroppen lida som man säger. Hade självklart med mig min kära vän Ice Power och smetade på benen innan det var dags för start.

Starten i Kungsholmen runt

I anmälan fick man skriva in en tid från förra året för att få seedning. Tog en lopptid och blev seedad i grupp 1. Otur. Runt om mig stod bara folk som såg ut att tillhöra den övre motionseliten. Där hör jag inte precis hemma på 10 kilometer. Men starten gick och jag tänkte spring om mig om ni vill det var inte jag som gjorde loppseedningen. Tävlingshornen växte ut och ångesten försvann i samma sekund som starten gick. Skenade iväg i en alldeles för hög fart. Under 4 minuter stannade klockan på både första och andra kilometern. Benen kändes okej och andningen lika så men huvudet sa stopp så jag hängde inte med när min supersnabba barndomskompis ville ha sällis. Tänkte att det här är över min kapacitet så lika bra att sakta ner om jag inte ska möta väggen. Mamma och pappa stod och hejade efter ett par kilometer – alltid trevligt med pepp längst banan. Fortsatte springa på längst Kungsholmsstrand och känslan var helt okej. Benen kändes riktigt fräscha.

Loppet

Fotot visar innan loppet stylen. Aningens rödare i fejset såg jag förmodligen ut efter halva loppet. Passerade halvan på 22:35 någonting och tänkte att det var bäst att dra ner på farten för att jag trodde att jag visste att det kom backar på slutet. Tänkte att jag minskar farten med 15 sekunder per kilometer för att ha krafter kvar till backarna och inte komma för högt i puls. Men dock kom det aldrig några backar. De hade ändrat banan sedan jag sprang sist. Fet lurad. Måste börja kolla på bansträckningen innan lopp.

Tappade lite onödigt mycket tid när jag sprang och sölade för att invänta backarna. Krafter som jag hade kvar till sista spurt kilometern. Kände mig oförskämt stark när jag kom i mål och tro det eller ej, mycket sugen på att springa fler 10 kilometerslopp. Måste kolla i lopp kalendern vad jag kan hitta för något kul.

Varsågoda. Här kommer en efter bild. Finisher of 10 kilometer Kungsholmen runt. Officiell tid blev 46:44 och plats 73 av ca 1 000 damer i 10 kilometersklassen. Inget att jubla över men heller inget som jag behöver krypa ner i källaren och skämmas över.

Publiken

Passar på att tacka race publiken där det var många välkända ansikten runt banan varje kilometer. Även mami och papi var med i publikvimlet. Nästa vecka väntar Köpenhamn marathon och jag är riktigt taggad för den uppgiften. Sedan hade ju Vårruset varit roligt att springa och vem vet, kanske blir det ett fjärde Stockholm marathon trots att jag sagt att jag aldrig ska springa fler Sthlm marathons. Fick lite smått hybris efter dagens lopp vilket var välbehövligt då jag känt mig rätt omotiverad till springande en längre tid. Fler som blivit loppsugna nu när våren har kommit på allvar?

/ Pernilla som kommit in i löparmode