Springa marathon i Stavanger

Ni som sett min insta uppdatering har kanske noterat att jag precis varit i Stavanger och sprungit marathon. Det var inget mindre än den 22a gången faktiskt. Som traditionen säger bjuder jag också på en race rapport från den 42 kilometernas sightseeing i den norska staden. Hoppas ni har längtat efter att läsa den för jag har längtat efter att sätta den i pränt.

Hur kom det sig att det blev Stavanger?

Denna helgen passade mig fint att springa marathon på och då kollade jag upp rimliga alternativ där jag kunde springa mina 42 195 meter. Till slut stod valet mellan Helsingfors och Stavanger. Den senare hade jag aldrig besökt plus att en vän till mig bor där. Och det såg ut som en fin stad när jag bild googlade, wikitravelade och instagramsökte. Dessutom ligger hiken Preikkerstolen precis där och den har jag velat se länge så på den vägen gick valet av marathon stad till Dessutom lurade jag med mig en resekompis från Stockholm. Hur perfekt?

Stavanger marathon

Loppet började klockan 9 på lördagsmorgonen. Den absolut bästa mara tiden om du frågar mig. Då kan man gå upp vid 7-tiden och äta frulle utan att stressa. Nu bodde vi 300m från starten så det var perfekt. Totalt lineade ca 250 marathonlöpare upp sig för start och det var väldigt många internationella deltagare i detta lilla loppet. Jag gillar mixen av att springa stora och små lopp. Fördelen med mindre lopp som detta är att man aldrig behöver trängas samtidigt som nackdelen är mindre publik pepp. Även om vi inte var jättemånga löpare behövde man aldrig springa utan någon annan inom synhåll. Och man slapp springa extrakilometers. I förra årets Chicago marathon slutade mitt lopp på över 44K, som om inte 42 räcker gott?!

Banan

Banan var helst fantastisk. Som en sagobok. Innan starten sprang jag på en norrman jag träffade på Mauritius marathon i juli och han sa att banan påminde om Lidingöloppet. Oj tänkte jag, så backigt får jag väl ändå hoppas att det inte är. Det var det inte heller. Var lite kullar och två backar men de var springbara om man inte som jag tog tillfället i akt att lata sig lite och gå. De kan ha varit den vackraste mara banan jag sprungit. Långt den trista industriområden eller betongförorter. Tre sjöar sprang vi runt. Minst. Genom mysiga skogar. Passerade badplatser. Och mäktiga villakvarter. Centrums mysiga hus. Halva loppet gick på grusstigar och halva på asfalt. Jag var riktigt sugen på att stanna och ta fram kameran vid många tillfällen men avstod. Sprang ju trots allt lopp och var inte ute på fotosightseeing.

Hur gick loppet då?

Bra. Putsade perset med en minut till 3:57:00. Hade inga pers planer utan tig det här som en uppvärmning inför Amsterdam i oktober så det var ju skönt att jag inte behöver springa så snabbt där för nu är det redan gjort för i år. Det kändes faktiskt bra hela loppet. Har sprungit en hel del i vår och sommar sedan Vasalopps säsongen var över. Var aldrig dödstrött. Fyllde på bra med energi innan, vilade en del i veckan från träning och lät min katastrofala träningsvärk i låren från Midnattsloppet försvinna. Vid 10K kvar hade jag 60min till sub 4 gränsen så peppade mig själv med att varje kilometer jag springer under 6 min är en seger och att springa i 6-tempo är för mig inte överdrivet fort så det kändes görbart. Och det var det. 3:57:00 minuter efter starten var jag tillbaks där det hela började och fick en till mara medalj att lägga i samlingen.

Det var storyn om Stavanger marathon det. Mer om denna koseliga byn kommer såklart även det i bloggformat inom kort. För ja, benen var långt ifrån slutkörda efter marathon perset.

/ Happy runner Pernilla