Vasaloppet

Har du åkt de nio milen mellan Sälen och Mora i Gustav Vasas spår? eller är du sugen på att göra det? grattis. Bestämmer du dig för att åka kan jag lova att du inte kommer ångra dig. Se bara till att träna inför det det så kommer du få ett minne för livet. Jag törs säga att det är Sveriges härligaste idrottsevenemang utan tvekan. Platserna till nästa års Vasalopp släpps cirka två veckor efter Vasan så häng på låset. Det är värt det. Men nu kommer storyn från min skidtur i fäders spår på dagen som sägs bjudit på de värsta förhållandena ever (?). Snicksnackade med veteranen Göran som åkte sitt 41a Vasalopp när vi körde jämsides i Moraparken och han sa att 2019 var det grisigaste loppet han kört. Men var det så farligt?

Förberedelserna

Ju mer träning desto roligare blir loppet. Enkel matematik. Jag siktar på minst 30 mil varav 3 långpass på över 4 mil för att klara åka Vasan. Ett rimligt mål då jag även vill träna annat från nyår fram till dagen D. I år summerade jag upp till 38,5 kilometer i mitt excel ark och kände mig inte helt förberedd då jag gärna hade haft en fjäll helg till. Men så är det – tiden räcker inte till allt. Mycket av åkningen skedde i Stockholm HÄR och en helg blev det skidläger med ex Olympiern Anders Södergren i Östersund.

Veckan innan loppet tränar jag lite mindre och äter lite mer fika än vanligt. Eftersom jag inte orkade göra lassagne som är bra laddarmat blev det pizza både i fredags och lördags till kvällsmat. Perfekt att dela på två dagar och unna sig glass till efterrätt. Glass innan långpass är ett måste i min värld. På loppdagen blev det gröt och macka plus ett glas JO nectar juice och kaffe i ottan. Var maximalt icke hungrig kl 6 på morgonen men det var bara att klämma i sig för dagen skulle bli lång och jag vet av erfarenhet att det inte blir tillräckligt energi i spåret. För av längdåkning blir man hungrig som en varg. Under de nio milen blev det ett par tre-fyra glas blåbärssoppa, tre glas vatten, ett glas cola, två Rawbite bars (varav råkade tappa en halv), en halv chokladboll (tack Preem supporten) och två apelsinskivor.

Resan till Sälen från Stockholm och dan före dan

Vid lunchtid i lördags tog jag tåget från Stockholm till Sälen. En sex timmar lång resa senare klev jag av precis utanför Vasa tältet där jag lämnade in skidorna på vallning och hämtade nummerlappen. 5 minuter senare klev jag ut i friska luften. Mådde riktigt illa då jag blir fruktansvärt åksjuk av att åka buss trots att jag konstant suttit och kollat på vägen hela resan. Fick sitta ute och andas en stund och det blev lite bättre så jag gick en sväng och sedan bort till gården jag bodde på fem minuters promenad från starten. Sedan blev det stughäng och vasa pepptalk. Himla trevligt. Somnade vid 21 och klev upp vid 4:30.

Vasamorgonen

4:35 gick jag hemifrån för att hämta ut mina nyvallade skidor och ta mig bort till kön för att placera ut skidorna i startfållan. Något jag rekommenderar alla att göra. Var där lite innan 5 och kl 5:30 öppnar fållan. Fick den platsen jag önskade. Rad 2 och näst längst till vänster. Att stå på vänster sidan i backen är min favorit för då har man bara en person att trängas med och kan gå om många i ytterspåret. Även om det är okristligt tidigt så har man glömt det för peppen är total bland alla på Vasa arenan. Starten på en magisk dag helt enkelt. Sedan blev det hem till frukostbordet och tillbaka vid 7:30 för att lämna väskan, göra lite instastories och 07:45 stå i 8e led. Snön som hade utlovats hade börjat strila ner från himlen. Väderprognosen lovade snö och motvind. Det värsta vädret för en längdåkare. Men inte mycket att göra åt och jag försöker bara fokusera på saker man kan påverka här i livet så bara att acceptera.

Sälen till Mångsbodarna

Jag burkar dela in Vasan i tre delar. Känns mentalt lättare än att åka 90K. Backen är rätt lätt för mig som blåbärsåkare. Det är bara att hänga med och rädda stavarna. Ingen pulshöjare direkt. Så även i år. Det flöt på bra och jag var uppe på 45isch minuter. Sedan åker man lite, väntar lite, åker lite osv. Får känna på skidorna. Mina kändes riktigt vassa. Gled på bra och rätt lite men lagom fäste. Det snöade och blåste men valde att ignorera det. Träffade även på min äventyrskompis som körde sitt 7:e Vasaloppet (imponerande!) så vi snicksnackade bort tiden på myrarna säkert till alla omkringåkandes glädje som fick höra på diverse skvaller, kändissnack och semesterplanering.

Mångsbodarna – Evertsberg

I Vasan är det bra med rutin. Man känner banan och det tyckte jag att jag hade nytta av denna fjärde gång för jag visste att sträckan från Mångsbodarna till är tufft uppför och där är inte jag stark. Men i år var ingen stark där för uppför bestod av cirka 15 cm snöslush att kliva igenom så det var inte mycket åkande för någon där. Här började även de första nedförsbackarna komma, min favorit efter platta eller lätt nedförslutande staksträckor men nej. Det var svårt att åka nedför. Gubbarna ramlade som dominobrickor i underlaget som påminde om offpist åkning. Tur att jag precis var på en skidresa i Gudauri och tränade mina offpist skills så jag stod på benen. Kände mig riktigt stark och var lite ledsen att det snart bara var tre mil kvar. Åkte förbi kämpen och super äventyraren Aron Andersson som åkte sitski, Vem blir inte impad av honom? vilken hjälte. Och så åkte vuxna karlar runt och klagade från både höger och vänster som små bebisar på vädret och spåren. En blev riktigt sur på mig när jag inte höll med om hans klagande utan sa att det var samma för alla så bara att bita ihop.

Evertsberg till Hökberg

Från Evertsberg till Oxberg är det vanligtvis en walk in the park. Nästan enbart utförskörning och vila. Men inte i år. Nu fick man koncentrera sig i utförsskören. Jag skojar inte om att det låg fallna skidåkare i alla backar så man fick bromsa och använda stakmusklerna mer än anlagt. Kände mig inte nämnvärt trött. Vid Oxberg när det var 30K kvar tänkte jag käka min andra bar, men liksom en gång tidigare tappade jag halva baren i snön så good bye bar! Hade behövt den energin. Oxberg till Hökberg är normalt rätt lättåkt men i år kände jag att det var den slirigaste delen. Wobbliga spår och det var bara att ställa sig i ett av de två led som åkte fram genom dalaskogen.

Hökberg – Mora

Kroppen kändes okej men jag började räkna ner. Gillar verkligen denna sträcka av spåret då det är platt, peppande publik, fin natur och klassiska fäbodar i små byar. Det började bli mörkt och att åka i glasögonen då gjorde att spåren knappt syntes så det var bara att dra upp dem på huvudet och få snö i ögonen. Inte optimalt. Kände att jag behövde mer socker energi här och ångrade att jag inte tog med mitt druvsocker som jag tänkt. Någon energidryck ville jag inte ta för min mage pallar inte det. Det var bara två wobbliga spår att åka i så det var bara att rätta sig i ledet och åka på. Tidigare hade det varit gott om spårskoters ute men i lössnön så var spåren borta på fem minuter. 10K blev 7K och sedan 5K och då kändes det som framme. Men det var det inte riktigt. På upploppssträckan kändes det som någon stretchat den rejält. Den tog aldrig slut. Men tillsut åkte jag in under devisen “I fäders spår för framtida segrar” och kände mig nöjd med dagen ute i snöstormen.

Vasaloppsveteran

Jag åker inte Vasan för att få någon speciell tid. Att vara en del av folkfesten och att ha något vettigt mål under vintern. Men självklart står jag inte och såsar i spåret, instagrammar eller sätter mig ner på en sten och fikar. Nej,  någon måtta får det vara även om jag inte satsar på någon tid. Åka skidor i nio mil har jag respekt för och att bara ta sig igenom tycker jag är en bragd för en motionär. Något jag tror väldigt många skulle klara av med träning och vilja. Känner ni er sugna på en utmaning 2020? go for it. Anmäl dig och träna till Vasan. Du kommer inte ångra dig. Något av mina livsmål är faktiskt att bli veteran. 26 gånger kvar nu. Galet eller kul? skulle ni kunna tänka er att åka Vasan eller kanske har ni redan gjort det?

/ Pernilla som summerar Vasaloppet 2019 och längtar till 2020