Race rapport: Tjejmilen 2018

Den 1 september 2011 flyttade jag till Stockholm efter sju år utomlands i olika länder och världsdelar. Bland de första sakerna jag gjorde som nyinflyttad Stockholmare var att springa Tjejmilen. Loppet där 25 000 tjejer springer en mil på Djurgården. Jag hade då sprungit loppet ett par gånger tidigare med mamma och alltid haft en härlig upplevelse. Den 1 september 2018 ställde jag mig på Tjejmilens startlinje för 7e gången med målet att ha roligt, springa avslappnat och inte ta ut mig till max. Något som jag gärna gör när det finns en nummerlapp med i bilden och en resultatlista. Vet ni? jag klarade av att han ett härligt lopp utan något tidsmål och blev ändå nöjd.

Att springa Tjejmilen som ett träningspass

Jag är väldigt tacksam att bo i centrala Stockholm. Det händer alltid väldigt mycket här och har man som jag en kvart bort till starten på Gärdet till Sveriges största millopp och dessutom inte har några andra planer känns det givet att springa. Detta året hade väntade jag med att besluta mig om start pga. att jag sprang ett marathon förra helgen. Även om det inte känns i kroppen vet jag att det är slitigt att springa fyra mil. Hur som helst beslutade jag mig att springa men utan att sikta på någon tid. Ett milpass i veckan försöker jag springa på sub 50 så att springa under det är i normala fall inga problem för mig och därför var det även mitt mål för dagen. Plus att njuta av den fantastiska stämningen på loppet. Och fantastisk var verkligen stämningen. Har man möjlighet så anser jag definitivt att man som löpare ska använda vissa lopp till att springa bara för att njuta. Det är en helt annan upplevelse än att låta pulsen peaka, titta på klockan varje kilometer, räkna på sin sluttid, längta till nästa kilometerskylt, bli irriterad på folk som inte håller till höger och känna mjölksyran komma och viska till benen “stanna”. Med förutsättningen att springa Tjejmilen utan något som helst prestationskrav på mig själv – av mig själv – hade jag en fantastisk upplevelse på Djurgården. Från start till mål. Precis som Tjejmilen ska vara. En löparfest.

Loppet

Kom till starten en kvart innan det var dags. Träffade på en kompis i startledet. Sedan var det dags och då jag kände för att springa fort tänkte jag att jag kör några kilometer sedan får jag sakta ner. Dock blev de sakta kilometerna snabbare än jag tänkt men det kändes stabilt så jag körde på. Snittade väl runt 4:40 min/km utan någon större ansträngning innan årets lopp var avslutat efter 46 minuter och 22 sekunder. Kände mig nöjd. Njöt av publiken, arrangemanget och stämningen – precis som jag hade som mål att göra. Det sammanfattar min 7e Tjejmil. Fler som sprang Tjejmilen förra helgen? eller kanske rent utav något annat lopp?

Tjejmilare som laddar inför starten. Är inte 100 för det här med tjejlopp då jag föredrar mixade grupper men okej, får det tjejer som inte vågar springa lopp annars att springa så är det bra.

Starka tjejer precis innan mål. En rolig underhållning att göra om man själv inte springer är att vara publik. Dock föredrar jag att springa så brukar inte bli så mycket publikande för min del. Men ibland så.

Medaljer. Klart man ska ha en minnesmedalj efter ett lopp. Även om jag har massor av medaljer hemma sparar jag alla. Varje har lopp bär på en historia och medaljerna hjälper mig att minnas. Sparar ni era?

Som tack för insatsen så bjöd Tjejmilen på rikligt med gotteri efteråt. I år fick man förutom den traditionella ostkakan både banan, mjölk och Gainomax bars. Och vatten. Viktigt att dricka efter ett lopp.

Tack för i år Tjejmilen! Hoppas vi ses igen.

/ Pernilla som gillar lopp