Silvermedaljen är min. Äntligen. Är så sjukt glad. Lidingöloppet är min stora hatkärlek när det gäller lopp. Varje år bestämmer jag mig för att absolut aldrig springa igen och ändå ställer jag mig på startlinjen i slutet av september varje år. Jag förstår inte? Innan igår hade jag tagit mig an 30KM tre gånger och 15KM två gånger så jag tänkte jämna ut medaljsamlingen iår och köra 15KM sträckan.

Det hela började med att mitt jobbs IT partner TCS tog över som title sponsor för det hela och då blev jag någon form utav intern arrangör för att styra upp ett löparteam till loppet. Jag var alltså fast vid att springa. Igen.

Åkte ut till Lidingö i lagom tid och mötte upp lite kollegor. Jag kände mig laddad och jag hade ett mål. Silvermedalj. Något annat fanns inte.Jag hatar att misslyckas så det var bara att göra jobbet i 15 km. Springa under 5 min/km med andra ord.

Eftersom vi var VIP fick vi starta i stamtrupp 2. Riktigt fint för det var allt annat än trångt i startfållan. Min plan var att maxa ungefär tre kilometer från start för att få lite vilomarginal senare i loppet. Den första tog jag på 4:11 min. Bra känsla men självklart fick jag galet ont i magen som vanligt när jag springer snabbt. Det var bara att bita ihop och sakta ner. Hade ont i magen de följande fyra-fem kilometerna men springandet gick bra så jag lufsade fram enligt plan. Hade två tjejer som sprang i samma tempo som mig så det var en behaglig resa i Lidingöskogen ändå.

Jag hade koll på klockan och sprang på enligt planen. Gick i två backar innan 10km men när vi kom in till 11km passeringen kom den långa sega backen som jag helt hade glömt bort så jag fick offra lite sekunder för att gå uppför den också. Jag hade ändå lite mer än en minuts marginal till silvret så jag kände att det var en värd investering istället för att dra på mig mjölksyra. Sedan kom en backe till som jag helt hade glömt. Det kändes som hela världen gick uppför. Men det var bara att genomlida för sedan skulle det gå utför hela vägen till mål. Jag älskar utförsspring och de sista två kilometerna vet jag är superlätta. Jag fick nya krafter, ökade takten och sprang in i mål. 1:13:34, en silvermedalj rikare och plats 81 av damerna. Jag var så jäkla nöjd! Nu behöver jag aldrig springa Lidingöloppet igen.

Efter målgången blev det en snabb vända upp till TCS VIP area. Det var riktigt fint fixat med plockmat, godaste och största kanelbullarna, massage, photobooths och annat skoj. Men eftersom jag behövde skynda vidare till min fotbollsmatch och SAS 70 årsfest blev besöket kort men effektivt. Min hatkärlek till Lidingöloppet finns dock kvar.

Någon mer som sprang?

/ Pernilla silvermedaljören