Tjejmilen kan vara ett utav de mest kända idrottsevenemangen i löparvärlden i Sverige. Är du kvinna har garanterat någon i din närmaste närhet sprungit de tio kilometerna på Djurgården någon gång sedan starten för 31 år sedan. Själv hade jag sprungit loppet tre gånger innan jag idag ställde mig på startlinjen med ett mål, springa på en tid som jag var nöjd med.

Personligen är jag ingen jättefan utav tjejer only evenemang men okej, Tjejmilen fyller ändå sitt syfte att få ut tjejer som vanligtvis kanske inte deltar i motionslopp att göra det så fine.

För dagen kände jag mig laddad. Sub 45 hade jag hemskt gärna velat springa men pressade jag skulle även det vara godkänt. En timme innan start tog jag cykeln bort till Gärdet. Kände mig rätt nervös men peppad. Det var härlig stämning och jag knep en bra plats i startgrupp 1 vilket är a och o för att kunna springa utan att trängas. När starten gick höll jag ändå på att snubbla på två personer och jag fick en spark på vaden. Men iväg kom vi. De första två kilometerna kändes riktigt, riktigt bra. Hade bra tryck i taxbenen och jag sprang dem på lite över 4 min /km enligt planen för att ha lite sekunder i marginal för att klara mitt mål.

Tredje kilometern gick också bra men den tog jag i något lugnare tempo, 4:30 fart var det där och allt kändes bara bra. Sedan fick jag helt plötsligt sjukt ont i magen som jag ibland får när jag springer snabbt under en längre tid så det var bara att dra ner på tempot en aning för att över huvudtaget kunna ta mig framåt. Riktigt irriterande och jag blev sur för att jag förstod att jag inte skulle lyckas med mitt sub 45 mål. Farm till 7:e kilometern hade jag väldigt ont i magen, försökte ignorera det, sprang på, fick negativa tankar och genomled bättre och sämre perioder. Det var inte alls trångt och jag hade ett rätt bra flow med en jämn fart så var glad för det lilla.

Vid Nordiska museet stod min hejaklack bestående av mamma, pappa, brorsan och hans tjej och vetskapen om det gav mig lite extra krafter inför finalen. Sista kilometern kändes som en lång lång uppförsbacke men benen tuggade på bra så ur det perspektivet så var jag nöjd. I mål sprang jag in på plats 210 utav 25 000 tjejer på tiden 46:08 och nytt milpers. Kul med pers men jag kan inte påstå att jag var speciellt nöjd och såhär ett par timmar efter loppet är jag också missnöjd.

Tjejmilen medalj nummer fyra för min del åker in i medaljsamlingen och jag är så taggad på milloppsrevanch så jag äntligen får springa sub 45. Frågan är bara när det kommer ske, jag vet att jag kommer klara det om jag får vara skadefri. Några tips på platta, snabba millopp (inte Hässelby)?

/ Pernilla i revanchlusta