Lördag 10 September. Strålande sol och brittsommar väder i huvudstaden. Underbart tyckte jag när jag klev ur sängen och startade dagen med att vakna upp till ett härligt yoga pass på SATS Odenplan kl 7:15. Var på samma pass förra veckan och jag gillade verkligen flödet som var väldigt styrkebetonat och mycket höftöppnare så jag kom tillbaka idag och det kommer jag säkerligen göra fler lördagar jag är i stan. Gick hem och åt frulle innan jag cyklade ner till Kungsan och hämtade nummerlappen till dagens utmaning Stockholm halvmarathon. Ett sedan länge favoritlopp för min del men jag skulle ljuga om jag sa att jag var springsugen idag. Träffade lite löparbekanta innan jag minglade vidare på en välbehövlig shoppingtur som var lite för rolig så jag fick hasta hem och slänga i mig en macka och ett stort glas äppeljuice till lunch innan det var dags att cykla ner till halvmarastarten vid Gustav Adolfs torg.

Träffade lite fler bekanta och satte mig att njut av solens sköna strålar. Hade som mål att springa under 1:45 men jag var mycket osugen på uppgiften jag givit mig själv. Började känna efter om jag inte hade lite träningsvärk från gårdagens shape pass, och absolut, benen kändes som betongklumpar light. Klockan närmade sig start och fem minuter innan klättrade jag över staketet till startgrupp B och satte mig på trottoarkanten. Helt otaggad. Med en minut kvar reste jag mig och såg att jag satt vid 1:50 farthållarna så jag trängde mig fram lite. Jag kunde i alla fall börja springa utifrån min ambition för dagen.

Men… när man skall göra något mätbart så taggar jag alltid till på något konstigt vis. Har alltid gjort det oavsett vad som skall mätas i prestationsväg. Starten gick och benen kändes inte alls som betong. Jag tänkte att om jag bara springer 21 gånger 1000 meter under 5 min så skulle jag klara min målsättning. Easy peasy. Nummer 1, 2 och 3 kändes bra. Sedan var vi helt plötsligt vid 7 km markeringen. 1/3 av loppet var biff och jag kände mig inte ens trött. Jag hade dessutom 70 sekunders marginal till 1:45 som jag kunde slösa med på några intervaller senare i loppet.

Detta var min 7:e halvmara i Stockholm och jag älskar verkligen detta loppet. All härlig publik, banan och hela arrangemanget är fantastiskt välorganiserat. Det finns till och med tillräckligt med bajamajor innan start. Bland de 15 000 startande fanns även en del damer och herrar från Försvarsmakten som sprang internt halvmarathon. Efter 15 km kommenterade en i min närhet mitt löpsteg och han var imponerad över att jag orkade springa med framfotsisättning så många kilometer. Well, det är så jag jobbar. Jag tyckte för dagen inte att det var speciellt jobbigt någonstans längst banan. Löpningen flöt på bra hela vägen och jag hade otroligt roligt som det ofta blir när det inte är för jobbigt. Folk pratade om att det var varmt men det tyckte inte jag. Tänkte inte så mycket när jag sprang utan jag fokuserade på att njut av den fina dagen. Missade både ett par vattenkontroller och kilometerskyltar längst med banan men det gjorde inte så mycket. Jag bara sprang, hade inga större dippar och jag kände att jag gjorde en kontrollerad insats mot mitt sub 1:45 mål.

Och dagens mål klarade jag. Satte till och med pers med 21 sekunder så den nya tiden lyder 1:44:18. Det blev jag väldigt glad över speciellt med tanke på att jag inte springer mer än ca 40 km i veckan. Har självklart tränat en hel del annat t.ex fotboll, spinning, shape, combat och yoga. Denna halvmaran är en utav mina favoriter och jag hoppas även kunna deltaga näst år. Någon mer som sprungit Stockholm halvmaran i helgen?

/ Pernilla som nu känner sig halvmarataggad