I lördags förmiddags tog jag min Crescent och cyklade till Bromma för att springa Tolvanloppet. Det var en underbar sommardag och när jag anmälde mig en dryg vecka innan loppet tänkte jag att det skulle bli en bra lördagsaktivitet och ett bra träningspass. Jag gillar som bekant att springa lite lopp för skojsskull utan att egentligen bry mig om resultatet, göra det till ett bra träningspass och njuta av atmosfären. Ändå brukar jag bli “lopptaggad” när jag väl kommer till starten och vilja prestera mitt bästa för stunden och det blev jag även i lördags. Mötte några bekanta Rundayare innan starten och fick höra att Bromma bjöd på backiga kvarter, men det är ju samma förutsättningar för alla så jag tänkte inte så mycket mer på det utan bara man sätter en fot framför den andra löser det alltid sig.

Klockan 12:12 gick starten och vi var ett par tusen deltagare som rusade iväg nedför mysiga Ålstensgatan i centrala Bromma i den 27 gradiga värmen. Jag har inte något problem med värme så att det var varmt störde mig inte alls. Banan gick genom villakvarteren och redan efter dryga 1 km kom första backen och jag tänkte att nu börjar det redan bli backigt så jag tog det rätt lugnt. Det var fantastisk stämning och i var och vartannat hus stod de boende i sina trädgårdar och hejade, kylde ner löpare med vattenslangar eller hade hemmabyggda energikontroller. De första sex kilometerna njöt jag bara av att springa och det kom inte så många fler backar. Jag tog en titt på klockan lite då och då och såg att jag höll ett tempo på lite över 5 min/km. Helt okej för att vara ett bra träningspass. De senaste två veckorna sedan jag kom hem från semestern i USA och Mexico har jag tränat i stort sätt varje dag och kvällen innan var jag på Bodypump vilket jag fick en påminnelse om efter halva loppet.

Där och då ångrade jag att jag inte vilade dagen innan. Vattenkontrollerna var bortblåsta, benen började göra ont och det kom en backe, två backar och det enda som fanns var backar. Men det var ju även en nedförsbacke för varje uppförsbacke så det man förlorade i tid uppför tog man igen nedför men runt 8 kilometersmarkeringen kände jag mig riktigt trött och framförallt enormt törstig eftersom det nu var väldigt längesedan jag drack något. Jag beslutade mig för att ta raska promenader uppför i de värsta backarna och det visade sig vara en vinnande strategi då jag fick tillbaks energi för att öka takten på flacken under de sista kilometerna in till mål.

Och i mål kom jag. De 12 kilometerna tog 64 minuter att genomföra och det var väl ingen världsmästartid även om den hörde till den främre delen av resultatlistan bland damerna. Loppet var väldigt välorganiserat, banan bestod till 100% av asfalt och man blev aldrig uttråkad då det alltid fanns något att titta på, publiken var världsklass, stämningen var på topp och det var en riktigt trevlig lördagsaktivitet som jag absolut kan tänka mig att göra om ett annat år.

/ Pernilla “the bloggjogger”