När det inte blev något besök på bästkusten och ett Göteborgsvarv för min del i år slog mig tanken om att ett andra Stockholm marathon för min del kanske kunde vara något. Jag funderade lite, funderade mycket, tvekade rätt mycket pga min fot som inte var helt hundra men så nu i veckan övertygade vänner och jobbarkompisar mig om att jag skulle springa. Eftersom jag inte är så mycket för att planera lopp halvårsvis i förtid hade jag såklart ingen startplats men det ordnade sig och supersnälla Josefin som var döförkyld överlät sin plats.

Igår, lördag den 31a maj kittade jag mig i min löparoutfit och begav mig av till starten 10:45 i god tid innan kl 12:10 när det första löparsteget skulle tas. Mötte upp lite twitter bekanta i mittcirkeln på Östermalms IP kl 11:00 och när jag skulle sätta på mig mitt knäskydd så var det ju såklart inte med så det var bara att sätta sig på cykeln igen och trampa hem och hämta det. Tur att jag bor nära starten. Åkte hem och hämtade det, gick på toa och bytte även outfit innan jag återigen cyklade till ÖIP. Min favorituppvärmning är att cykla så den extra turen gjorde mig inte ett dugg. 20 minuter innan min start var jag tillbaks och gick i princip direkt in i min startfålla J. På väg dit mötte jag en trevlig Rundayare som sprang sitt första marathon så vi sa ett sista lycka till innan vi begav oss till startposition. Jag kände mig lagom taggad och hade på förhand bestämt mig för att springa sålänge jag tyckte det var kul och foten inte gjorde ont. Men, jag hatar ju att ge upp så innerst inne visste jag att jag skulle springa hela loppet.

0-10 Km, starten gick och det var extremt trångt. Hamnade bakom farthållare som planerade springa maran i 5:30 timmarstempo och det hade jag inte en tanke på att göra så jag började sicksacka genom folkmassan framåt till en bättre position. Hela Valhallavägen ner till Gärdet var det riktigt, riktigt trångt och jag fick stanna flera gånger för att det helt enkelt inte fanns plats att springa. När rutten sedan svängde höger mot Bergvallshallen blev det inte bättre trots att det nu gått 3 km av loppet och det är alltid lite irriterande att inte få in ett stabilt tempo i början. Trängseln fortsatte hela vägen längst Söder Mälarstrand ända bort tills vi sprang upp på Västerbron där det äntligen gick att springa utan oförutsedda stopp. Nu hade vi nästan sprungit 10km och jag kände mig lagom pepp men när vi kom ner på Norr Mälarstrand såg jag många bekanta supporters i åskådarleden och det kändes också som det skulle bli en rätt okej färd fram till halvmara passeringen där jag definitivt skulle bestämma mig om jag skulle springa hela eller inte.

10-20 Km, vi passerade Stadshuset och Centralstationen efter lite mer än 10km och jag tyckte inte det var speciellt jobbigt då jag joggat runt i mitt bekvämlighetstempo på 5:45 min/km. Tog en mun vatten och fortsatte jogga på. Nu var jag inne i ett skönt flow och att ta sig från Arlanda Express och hem till Odenplan har jag ju gjort 100-tals gånger så det kändes som det skulle bli en ren transportsträcka. Det blev det också och helt plötsligt hade vi sprungit första varvet och det gick nedför mot Gärdet igen. Jag tänkte inte så mycket här utan bara sprang och helt plötsligt passerade vi Sjöhistoriska museét och det var läge för mig att bestämma mig om jag skulle bryta eller springa hela. Jag gjorde en snabb känna efter koll och kom fram till att jag inte kände mig sliten och foten gjorde inte ont så jag skulle fortsätta springa sålänge jag hade lust.

20-30 km, halva loppet gjort och då skulle vi passera kontrollen med saltgurkor. Stanken från dessa gurkor gjorde mig riktigt illamående så jag höll andan och tog en liten spurt för att komma förbi dem snabbast möjligt. Sedan gjorde jag loppets första stopp och stretchade vaderna och låren innan jag fortsatte springa. Fram till halvmara passeringen hade jag sprungit och druckit vatten men jag bestämde mig för att hedanefter skulle jag få en gåpaus vid varje vattenkontroll. Jag gillar verkligen att springa på Djurgården så de kommande kilometrarna gick också helt okej även om jag började känna mig lite trött, men vem gör inte det efter 30 sprungna kilometer? Det var bara att springa vidare och jag kände att jag behövde lite ny energi snart. På Strandvägen visste jag att man kunde få bars och jag tog en bit men tyvärr har jag väldigt svårt att äta när jag springer men jag försökte ta en tugga men fick snabbt spotta ut den igen för att inte spy. Just denna biten kändes det tungt för första gången men jag bestämde mig för att springa till Marathonmia och IF Linneas kontroll på Söder Mälarstrand och efter den fick jag ett pris att gå till toppen av Västerbron eftersom min fot hade börjat göra ont här. Mötte flera kända ansikten under min promenad och hade jag inte haft ont i foten hade jag sprungit eftersom jag inte var dödstrött.

30-40 km jag började springa igen på toppen av Västerbron och till en början kändes det så bra som det känns efter nästan 35 kilometers fottransport men ju mer jag sprang desto fortare började foten göra ont så jag sprang i sakta mak till cola kontrollen där jag fick en rejäl cola kick och drack den godaste colan i hela mitt liv. Därefter och fram till 40 kilometerspasseringen sprang jag nog inte en enda kilometer till 100%. Funderade ett tag på om jag skulle stanna vid ett sjukvårdstält och be dem tejpa foten men så ont gjorde det inte och det skulle säkert ta längre tid än att gå/springa till mål så jag skippade det stoppet utan fortsatte framåt.

40-42 km, nu var det nära. 40 kilometerspasseringen kom och det kändes inte lika långt som vissa andra maror jag sprungit. Det kändes mer jaha, nu är det snart över. Återigen sprang jag ihop med Rundayaren som jag träffade innan starten och vi peppade varandra sista biten. Efter världens längsta men kortaste sträcka på Valhallavägen kom vi in på Stadion och efter halva sträckan på tartarbanan kom Rundayaren ifatt mig på riktigt och för första gången i mitt liv spurtade jag på riktigt i mål på ett marathon! Mission completed 42 195 meter sprugna och mitt 11:e marathon genomfört (6:e på tävling).

Det var riktigt skoj att springa igår men om det blir fler Stockholm marathon för min del återstår att se. Men min marathon karriär är inte över. Siktar på ett utlandsmarathon i höst. Buenos Aires eller NYC marathon är mina toppkandidater.

/ Pernilla the marathonfinisher