Skidåkning i december

Lite på vinst och förlust tog jag efter att ha läst recensioner på vinterbibeln skidspår.se mig en lördagsmorgon i december upp till norr. Skidåkning stod på schemat. Och skidåkning fick jag. Helt fantastisk sådan. I Kiruna. Jag hade två helt fantastiska dagar på egen hand i en stad som fick en plats i mitt hjärta direkt. Här kommer rapport av de två citynära skidspåren jag provade.

Skidåkning i Matojärvi

Spåret i Matojärvi ligger på promenadavstånd från city. Perfekt för mig som bokat in mig på hotell i centrum. Cirka 10 minuter tog det att vandra dit i pjäxor. Spåret som var relativt nypistat denna snöiga lördag mätte 3,5 kilometer. Jag hade för dagen planen att komma igång efter att skidorna legat på hyllan och väntat sedan weekenden i Orsa i slutet av mars.

Worldcup spåret bjöd på en utmaning. Det var backigt och tufft. Men åh så vackert. Istället för att mata distans tog jag tillfället i akt att öva på teknik i backarna, åka några varv på idrottsplatsen och träna diagonal teknik som är min svagaste gren och bara njuta. Lyckan att få vara på plats i den riktiga vintern var obeskrivlig.

Må vara årets mörkaste dag men den var ljus norr om polcirkeln polarnatt till trots. Det vita guldet gjorde gott för alla sinnen. Jag fotade en del och lyckligtvis frös inte min iPhone kamera till is.

Det var en hel del härliga backar att bege sig ut i när man väl kämpat sig upp. Att det inte var några direkt perfekta spår gjorde mig absolut inget. Det är så jag lärde mig åka skidor som barn och så det titt som tätt ser ut i vasaloppsspåret. Spåret i Matojärvi rekommenderar jag till skidåkare som vill ha tuff träning.

Skidåkning i Lombola spåret

Efter en god söndagsfrulle på hotellet tog jag skidorna i handen och började gå mot Lombola spåret tre kilometer bort från staden. Bussarna började gå vid 9:30 tiden på söndagen och så länge ville jag inte vänta. Dessutom fick jag lite sightseeing påvägen. Efter en kilometer kom jag dock på den briljanta idén att sätta på mig skidorna och skida till starten. Det blev en liten extrasväng på plogade men icke sandade cykelbanor och jag kände mig som en riktig buse. Inte en snart 35 årig.

Sedan kom jag till spåret. Pistmaskinen mötte mig och hade precis dragit upp perfekt räls. Lyckan. Det 8,7 kilometer långa elljusspåret var en skidåkares dröm. Magiska granar klädda i snö, ett vintervitt landskap och total lycka bestod min dag av. 4,5 timmar hade jag till förfogande innan bussen jag planerat ta tillbaka till centrum skulle komma.

Det blev 4,5 timmar av äkta vinterlycka. Att ta upp skidåkningen för sådär 10 år sedan var bland det bästa jag gjort. Det är nog min favoritträning om jag tänker efter. Inte bara på längden utan också utför.

Vädret var perfekt. -7 grader men det kändes som -3 pga torr luft. Jag hade tagit med mig en bar som jag knaprade på när jag behövde energi och så hade jag en midjevattenflaska (heter det så?) med mig. Den har jag inte tyckt speciellt bra om att åka med innan men den var kanon. Den ska jag ha på 2020 års Vasalopp men med Cola i. Bästa energin i spåret.

Det magiska vinterlandskapet fanns runt hela spåret. Mötte en del skidåkare. En man i medelåldern siktade på 300 mil denna säsong. Kommer jag upp i 30+ är jag nöjd. Det är inte helt enkelt att vara stockholmare och snöjagare.

Sedan blev det mörkt. Ljuset i spåret tändes och det kändes som julafton. Och oj vad fel jag hade om att Norrland var mörkt på vintern. Det var ljust. Ljusår ljusare än Stockholm som haft 11 timmars solljus under hela November 2019. Hit kommer jag tillbaka. Spåret passar alla skidälskare. Det var platt och lättåkt men ändå utmanande då det blev långa sträckor med svag lutning som för mig i dagsläget var lite för jobbiga att staka mig igenom. Andra skidspår och städer jag inte besökt som jag vill testa är Skellefteå, Luleå, Gällivare, Trondheim alla lättillgängliga platser att åka till som Stockholmare.

Fler som längtar efter vinter och snö?

/ Pernilla som älskar vintern när det är snö