Att resa som ensam kvinna till Afrika

Med handen på hjärtat kan jag berätta att jag ärligt talat tvekade både en och två gånger innan jag begav mig av på egen hand till Afrika. Skulle jag våga? till slut bestämde jag mig att åka. Alla reseintresserade bekanta hade varit på Zanzibar och jag ville också åka dit. Att inte besöka en plats man gärna vill besöka för att man är “rädd” är ju ändå rätt mesigt. Vad är det värsta som kan hända? bli rånad, sjuk, kidnappad – well, det kan hända i Sverige också. Så jag satte mig på flyget och åkte. Inte en sekund ångrade jag att jag åkte.

Zanzibar

Afrika

Asien, Europa och Nordamerika är världsdelar jag känner mig som hemma i. Har bott i allihopa och de känns som hemma som den global citizen jag är. Men Afrika, där har jag inte tagit många steg. Har besökt Sydafrika en gång (och det var en av de bästa resorna jag gjort), Mauritius och Seychellerna räknar jag knappt. Och Sydafrika är inte riktigt Afrika för mig. Jag visste faktiskt väldigt lite om Afrika. Har nästan aldrig pratat med någon afrikan minus de två tjejerna från Botswana som jag lärde känna när jag bodde i Seoul och när jag gick i lågstadiet i början av -90 talet hade jag en fantastisk lärare som arbetat i fältet i Rwanda vars stories jag älskade att lyssna på. Och min holländska vännina som bott i Angola som jag försökte besöka men att ordna med visa dit på mindre än en vecka var omöjligt så det projektet blev aldrig av. Utöver det är Afrika en bok med vita blad. En karta med tomma hål som väntar på att bli upptäckta. Spännande platser som jag gärna besöker. Först ut blev Zanzibar. Africa light?

Zanzibar

Livet som soloresenär

Reser jag med någon brukar jag aldrig ens reflektera över andra personer, om de reser själva eller med någon. Reser jag själv brukar jag däremot notera om det finns fler på flyget som verkar resa själva. På flyget från Dubai till ZNZ var det faktiskt ett flertal tjejer i min ålder som reste själva och inte såg ut som de skulle på biz trips. Det förvånade mig.

Att hålla ordning på mina prylar och planera är inte min starkaste gren. Tyvärr. Men när jag reser själv och vet att jag måste är riktigt körd om jag tappar mitt pass, mina kreditkort, telefoner och andra livsnödvändiga prylar då fokuserar jag väldigt mycket på att inte tappa bort grejer och det brukar funka. Hyfsat. Det kändes inte som Zanzibar var det bästa stället att tappa bort saker på så jag spred ut mina kort, dollar och telefoner i packningen och mina dyra smycken hade jag lämnat hemma. Tycker det är onödigt att skylta med dyrare prylar när jag är ute och reser själv till fattigare platser.

Kan passa på att berätta att jag låste faktiskt min resväska för första gången på X antal år. Det var ju en bra ide, tills jag skulle låsa upp den och testade igenom alla 999 kodkombinationer tills jag testade den tusende, 000 och väskan gick att öppna.

Zanzibar

Ensamresenär på Zanzibar

Zanzibar town var vid mitt första intryck mer civiliserat än vad jag trott. Hade föreställt mig värre misär än jag någonsin upplevt men det var mer ett ordnat kaos i staden som vi passerade i taxi. I Stone Town där jag bodde den första natten kände jag mig inte det minsta otrygg. Att gå lite i de gränderna i skymningen skrämde mig inte. Att befinna mig i områden där det råder fattigdom som ensam vit kvinna har jag inga problem med. Jag tycker snarare det är lite spännande. Däremot går jag ogärna in på “fel” gata i Chicago, San Francisco eller Philadelphia till exempel. Då känner jag mig rädd. I Zanzibar town upplevde jag aldrig att jag kände mig rädd när jag gick ensam. Visst fanns det lite personer som var påverkade men gör inte jag de någonting så gör inte de mig någonting. Och som Johnny Bajdzjan tänker “om andra kan vara där så kan jag också det”.

När jag var färdig med Stone Town och reste till andra kusten pratade jag med ett brittiskt par det första jag gjorde efter min första strandpromenad. Vi konstaterade tillsammans att det inte var farligt att gå på stranden. Både de och jag hade lämnat allt av värde hemma vid första strandpromenaden och i efterhand konstaterade vi allihopa vid poolen att det behövde man verkligen inte göra. Absolut fanns det strandförsäljare på stranden, lekande barn, alkoholpåverkade lördagsfestsugna lokalbor, fiskare och lösdrivande folk (inte hundar tack och lov!) men jag upplevde det hur lugnt som helst att gå på stranden själv.

Zanzibar

Resa själv utan att vara ensam

Denna Zanzibar resan kändes lite som en seger att våga resa själv till okända platser. Jag drömmer verkligen om att åka till Iran, Dahka, Sri Lanka, Petra, Baku, Mongoliet, Beirut, Tibet, Addis Abeba, Tasjkent och Georgien. Men ärligt, det finns ett fåtal (om någon?!) människor i min bekantskapskrets som är intresserade av dessa platser. Hittar jag inga nya reseälskare känner jag faktiskt att jag vågar åka dit själv nu för det är mot min religion att ge upp en dröm för att ingen annan delar den drömmen.

Och vet ni, det bästa med att resa själv är att man alltid träffar nya spännande bekantskaper. Om man vill. På denna soloturné träffade jag flera fantastiska människor. I Stone Town, några mainstream trevlig folk men i Bwejuu på mitt lilla hotell med 12 rum bodde fantastiska människor att sitta runt campfiren utan eld och dricka vin med. Ett brittiskt par, en kanadensisk soloresenär med sjukt spännande livsstory, en ensamresande tjej från fastlandet, några italienare och fyra amerikanska flygvärdinnor. Så nej, bara för att man reser själv behöver man inte bli själv. Om man inte väljer det. Tankar på ämnet?

/ Pernilla the äventyrsjunkie

6 Comments

  1. Primärt så reser jag själv för att resa själv. Jag har inget fokus på att träffa folk, men det är ju å andra sidan svårt att undvika många gånger. Och det är ju inte så att jag drar mig från det heller utan det får mer bli som det blir. Precis som du skriver. Sedan skulle jag gärna dra till Mongoliet, Baku och Iran (tydligen fin skidåkning där). 🙂

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.