Race rapport från Kalifornien

Hej hej kära löparvänner! Igår åkte jag min premiärtur över Atlanten på SAS nya direktlinje från Arlanda till Los Angeles. Under den 11 timmar långa flygresan satt jag och följde alla vänner och bekanta som sprang Stockholm Marathon och mitt springsug blev enormt där jag låg fastspänd i flygplansstolen. Löparskorna låg som alltid i packningen och jag hade planerat att springa en del denna semestern med tanke på att St Petersburg Marathon som jag anmält mig till går av stapeln om exakt en månad. Helst var jag sugen på att springa något lopp så under flygresan så googlade jag lite och hittade det lilla loppet Santa Monica Spring bliss som skulle gå av stapeln idag söndag den 5 juni precis i närheten där jag bor i Santa Monica. Så istället för att avverka mitt långpass alena anmälde jag mig.

Jag har sprungit endel lopp i Kalifornien tidigare men aldrig dagen efter en Atlantflygning så det skulle bli en ny upplevelse. Det är trots allt nio timmars tidsskillnad så någon form utav jetlag hade jag räknat med trots att jag kände mig rätt okej den långa resan till trots. Att åka business class på långflygningar är så värt! Natten till söndagen sov jag dock sådär och vaknade ett par gånger innan klockan ringde vid 6-tiden lokal tid. Loppet skulle börja klockan sju och jag drack en kaffe och åt lite vindruvor till frukost. Absolut ingen optimal energiladdning skulle det visa sig. Lesson learned.

Solen lyste med sin frånvaro men det var rätt varmt och kvavt när starten gick kl 7:00 nere på strandpromenaden i närheten av Santa Monica piren. Mina ben kändes som blyklumpar. Låren skrek av träningsvärk redan från start. Att promenera runt i sand i tre timmar dagen innan en halvmara är inte att rekommendera. Lesson learned. När jag anmälde mig till loppet hade jag ingen tidsambition men som den tävlingsmänniska jag är ville jag mer än springa 21 kilometer så jag satte upp ett mål på 1:47 i huvudet. Ett helt rimligt mål.

Men benen var inte med mig idag. Redan första fem kilometerna när jag fick kämpa lite för att ligga på kilometertider runt 5:13-5:14 min/km förstod jag att det skulle bli tufft. Jag hade ingen energi och hela loppet kändes som sista milen i en mara. Tunga ben och alldeles för lite bränsle. Loppet sprangs tre varv på en 7 kilometersbana och stämningen var peppande när man mötte andra löpare så hejade man på varandra “looking great”, “good job”, “keep it up” osv. Jag gillar att springa smålopp ibland för det brukar vara sådan härlig stämning. Detta loppet, Santa Monica Spring bliss hade ca 200 deltagare fördelat på distanserna 5, 10, 15 och 21 km. Vid varvningarna fick man gels men fråga mig inte varför jag inte tog någon på andra varvet, dum som jag var gjorde jag inte det och utan energi blir det inte mycket fart och i denna delen av loppet sprang jag bort mitt tidsmål. På sista varvningen gjorde jag inte om misstaget att inte ta en gel utan jag tryckte i mig en GU salted caramel gel som smakade kolasås och blodsockret rusade liksom mina ben. Jag hade dock redan insett att det var för mycket tid att ta igen för att nå dagens mål så jag fick sikta in mig på att göra så gott jag kunde under resten utav loppet. Det hela slutade men en tid flera minuter efter mitt mål och självklart blev jag besviken på mig själv och min insats även om det var ett träningslopp. Vem gillar att misslyckas liksom?

Sett till min egna insats så blev det ändå ett mer kvalitativt pass att genomföra det på ett lopp än att springa själv längst stranden även om resultatet inte var något att hurra över. Det lilla loppet var välorganiserat och innehöll allt man som löpare behövde dock är det inget man planerar en resa till Santa Monica efter även om det var kul att springa och framför allt mingla med lite LA locals.

/ Pernilla som gillar att springa på stranden