Tidigt i lördags morse (läs kl 05:45) tog jag en taxi från hotellet i centrala San Diego några kilometer bort till Liberty station där starten för Women’s running halfmarathon (som även de av det manliga könet kunde springa) skulle gå av stapeln 45 minuter senare. I vanlig ordning hade jag lite loppnerver även om jag inte tävlar mot något speciellt men det känns ändå speciellt att springa en tävling. För en tävling är ju alltid ändå en tävling även som glad motionär.

Som vanligt tog toakön 100 år och med 30 sekunders marginal innan startskottet skulle gå infann jag mig i startfållan. Bredvid mig stod överpyntade amerikaner kittade i löparkjolar, stiliga frisyrer, glittriga calvs, flashiga skor, ipods, iphones och gud vet allt vad de hade. Men är det USA så är det USA – extra allt i alla kategorier. Hur som haver sprang vi allihopa som skulle springa halvmarathon samt de som hade valt fem kilometersdistansen iväg samtidigt så det var en hel hord av löpare som stack iväg i soluppgången bort mot Harbour island. Eftersom jag inte varit i San Diego tidigare blev det många wow upplevelser under loppet kan jag lova.

Mina ben kändes grymt pigga redan från start vilket förvånade mig då jag kvällen innan trodde de skulle motarbeta mig eftersom jag turistat runt precis hela dagen i flippflopps plus att loppet var i ottan. Det rullade på hela tiden och vips hade mina Adidas boost skor transporterat mig 10 kilometer. Bara sådär. Längst banan stod det massvis med peppande folk med käcka skyltar och säkert tio grupper med cheerleaders var ute och peppade.

Någonstans under ett 21 kilometerslopp blir det alltid jobbigt och när jag sprungit 15 kilometer kändes det fortfarande inte jobbigt när jag joggade i mitt bekvämlighetstempo på runt 5:20-5:30 min/km. Ungefär där tänkte jag att det kanske inte blir så jobbigt idag så jag ökar takten lite vid 17 km för vad är det värsta som kan hända liksom? att det blir döjobbigt och man får sakta ner så jag ökade hela vägen in till mål. Utan att kolla på klockan en enda gång från 17e till 21a kilometern hade jag sprungit alla dessa i exakt 5:11 min/km snacka om stabil avslutning på ett lopp som inte kändes jobbig en enda meter.

I mål fick man inte bara en medalj som var stor som ett dasslock utan även ett glas champagne som smakade urgott. 100 miljarder gånger godare än sportdryck eller annat konstgjort grejs. Jag älskar att springa USA lopp i 25 gradig värme med extra allt!

PS: jag persade också!

/ Pernilla USA springaren