Race rapport från en halvmara i Tyskland

När denna bloggpost kommer till ligger jag på en strand i Santa Barbara, Kalifornien och har precis sprungit en magisk löprunda. De senaste veckorna har varit grymt intensiva och något skrivande utöver jobbmail och att synka livet med vänner och bekanta över diverse appar har jag inte prioriterat. Men nu. Äntligen kommer som sig bör en race rapport från en halvmara jag spontanade för ett par veckor sedan. Dock dröjde det ytterligare ett par veckor innan denna note från stranden i Kalifornien hamnade på bloggen. Men nu så. Min blogg är inte död.

Uppladdningen

För 100ade gången (kanske) sprang jag mitt bästa lopp när jag inte laddade speciellt för det. 24 timmar innan starten visste jag inte ens att jag skulle springa en halvmara så hade klämt av ett dödspass intervaller på gymmet på 50 minuter i rätt hög fart. Min kollega som jag var på jobbresa med och jag skulle gå ut från hotellet kring lunch på lördagen och i hissen var det varning att gatorna skulle vara avstängda dagen därpå pga lopp. Lopp tänkte jag och googlade. Hur hade jag kunnat missa ett stort lopp utanför dörren. Jag som brukar ha stenkoll i andra städer då det blir en gratis ny lopp experience. Men jag hade missat. Det var både mara, halvmara och 10K lopp. Oberelse marathon som tydligen är ett halvstort och fantastiskt vackert lopp längst Elbe från Köhneigstein till Dresden skulle hållas på söndagen. Jag var mara sugen och kände mig i form för en but… sansade mig och då jag vet att det krävs lite bättre uppladdning med bra mat och lättare pass dagarna innan för att ha en behaglig resa. Halvmaran fick det bli. Det gick att efteranmäla sig i sporthallen dryga kilometern bort och det gjorde jag. Glad som ett barn som precis öppnat ett påskägg var jag när nummerlappen var i min hand.

Att vakna upp en loppdag

Det blev söndag och klockan ringde obehagligt tidigt för att vara helg. Starten gick vid 9 men man behövde åka S-bahn till starten så jag gick bort till Dresden Hauptbahnhof och därifrån var det ett riktigt fullproppat löpartåg med laddade medapringare. Varken jag eller benen kändes speciellt pepp. Gnuggade gruset ur ögonen och drack ett par klunkar av en energidryck jag köpt på stationen i ett desperat försök att vakna till. Brukar funka i brist på kaffe. Kom fram till start och nervös gick på toa, smetade på min livlina Ice power gel på låren och letade upp en farthållare ballong jag kände rimlig att ta rygg på. Ställde mig mellan 1:40 och 1:45 gruppen. Pepp musiken tystnade och 3,2,1 och loppet var igång. Klickade på min Garmin och hetsade iväg. Första kilometern klockade jag strax över fyra min pace. Lugna dig Pernilla. Lugna dig. Det är inte ett 5K lopp utan 21. Aldrig i livet jag springer 21K i 4 pace. Saktade ner och tog nästa kilometer i 4:30 fart. Hade nästan en minut upp där till min ”skam gräns” på 1:45 men det var en onödigt hård start. Bevakade slaviskt min Garmin men benen kändes för bra för att sakta ner. Kanske var intervallerna dagen innan receptet för att springa snabbt?

Slav under Garmin?

Körde på och intalade mig själv att inte bli slav under klockan utan att gå på känsla. Enjoy the ride liksom. Vem tävlar jag egentligen med? Mitt ego. Typ. Men det är svårt. På ett lopp vill jag göra ett bra resultat och känna mig nöjd när jag går i mål men samtidigt undvika att möta väggen. Men att persa är ändå alltid största målet. För vem gillar inte känslan att vara bättre än igår? Men för att springa sitt bästa måste man utmana också. 10 000 kronorsfrågan kvarstår dock, hur mycket kan man (jag) utmana för prestera mitt absoluta max? Efter att ha dealat med mig själv beslutade jag mig att sluta stirra blint på klockan utan att faktiskt njuta av den helt fantastiska bansträckningen längst Elbe. Vill för allt i världen inte vara en Garmin slav.

Och om jag njöt? Absolut. Självklart var det slitigt emellanåt men helt kontrollerat. Tog en klunk vatten var femte kilometer. Kör alltid på vatten var 5e K. Det var en del publik längst vägen och min kollega in crime hade lovat att heja men jag hade ingen aning om vart. Vid typ 15K dök han upp på cykel och hjälpte till med välbehövlig pepp. Älskar ändå lopp pepp längst vägen. Det betyder galet mycket för att orka lite extra.

Finalen på 21K längst Elbe

Räknade lite på tiden och visste att det skulle bli sub 1:45 med marginal. Kände mig inte för trött så det var inget att tveka inför utan bara att köra på. Tänkte att jag fegar inte utan försöker mig på pers dvs under 1:42 vilket inte borde vara omöjligt på denna platta banan där det dessutom inte var trångt. Sträckan där loppet gick längst med Elbe hade jag sprungit och gått fler gånger än jag kan minnas senaste halvåret så jag visste i princip exakt vad som komma skulle och det var inga utmanande överraskningar utan nästan enbart flackt. Min kollega dök upp igen och peppade igen ett par kilometer innan mål och jag fick ny kraft att satsa sista vägen in till mållinjen. Och vet ni? Det hela gick vägen och jag kan nu stoltsera med ett nytt pers på 1:40:53. Dessutom fick jag en 9e plats bland damerna. De senaste loppen har verkligen varit en boost för löparsäsongen och nu har jag bestämt mig för att springa mitt fjärde Stockholm maraton (har sprungit nu så race rapport kommer). Jag som aldrig skulle springa det loppet igen för då måste jag springa minst två till…

Skriv upp Oberelbe maraton / halvmaraton eller 10K lopp på att springa listan. Magisk löpning i fantastisk miljö utlovas. HÄR hittar ni länken till loppet.

/ Pernilla som är lopp pepp