Bessemerloppet

Söndag. 8:00 lämnar min äventyrskompis in crime och jag den stora staden Stockholm och åker mot Sandviken och outdoor paradiset Högbo för det 52K långa Bessemerloppet. Taggade till tänderna rullar vi ut från bruna huvudstaden och in i ett vitare landskap. När vi kommer till Högbo strax innan 10:30 tiden är det riktigt stora snövallar. Inte alls bara konstsnö som det var när vi var där senast i december för att samla årets första Vasaloppsmil.

Längdskidslopp

Det är tredje gången jag ställer mig på startlinjen till det längdskidloppet men första gången det är en riktigt lång bana. De andra åren har det varit så många varv på en varvsbana att man nästan blivit tappat räkningen. Nu var det 2 gånger 26K som stod på schemat och hur banprofilen såg ut hade varken jag eller min äventyrskompis koll på rutinerade loppdeltagare som vi är. Att komma i god tid till starten gjorde vi inte heller utan fick springa mellan nummerlappsutdelningen, startfållan och kön för det sista toalettbesöket. Men vi hann och kunde även lägg upp en insta story (pillab) fick jag till sådär 30 sekunder innan start.

Loppet

När man står på startlinjen till längdskidslopp så känns det som 80% av deltagarna är svenska män i 50 årsåldern. Här och där ser man en tjej men de är lätträknade. Precis som man kan föreställa sig. Visst är det tråkigt att fler tjejer vågar sig på att åka längdlopp utöver Vasaloppsveckan när så många springer diverse lopp. Även om man tävlar mot varandra på seedningslopp som detta så tävlar man mot tiden och sig själv. Åker man på en bättre tid får man starta längre fram på Vasan. Och utav just den anledningen stod vi på startlinjen. Drömmen om att seeda upp sig till startled 7 den 4 mars hägrade.

0-26K

Klockan slog 11 och starten gick. I början gick det lite segt när alla skulle iväg men det är ingen idé att stressa. Det är trots allt 52K och vad som händer de första 3 kilometerna är rätt oväsentligt som motionär. Går det någon minut långsammare finns det många minuter att hämta in den tiden på. Vi stakade iväg och jag hade dagen till ära lite extra glid på skidorna och lite mindre tejp än vanligt. På vinst och förlust. Min styrka är stakning och svaghet är uppförsbackar och diagonalåkning så jag tänkte att det är nog mest platt stakningsbar terräng och då vill jag gärna ha bra glid. Det var helt fantastiskt att åka i riktig skog. Aningen bättre än terapisessionerna på den 400 meter långa rundbanan på Stadion. Första milen var snart passerad och jag fasade backarna som jag antog skulle komma snart. Och de kom. När det var runt 8 kilometer kvar på första varvet kom de klassiska “Högbo backarna”, branta uppför och nedför. Nedför är min favorit men uppför. Fy. Önskade att man fick fuska och skejta. De 26 kilometerna var passerade och känslan var sådär. Var lite för trött i triceps för att det skulle vara optimalt men ett varv till skulle jag klara och ett varv till skulle det bli.

26-52K

Pausade ett par minuter innan varvning, drack ett par koppar vatten och tog någon tugga av en torr semlabulle utan semlainnehåll. Bäst att vänja sig innan Vasan. Där behöver man all energi man kan få. Lite blåbärssoppa hade varit önskvärt på detta loppet. Det kan vara den bästa skidenergin. Från att ha varit peppad på ett andra varv kände jag mig rätt osugen när det var dags att staka ut på banan igen. De första kilometerna var sega. Känslan var att det var oändligt långt till mål och alla positiva tankar var bortblåsta. Sedan följde en behaglig mil. Självklart gjorde det lite småont i triceps men no pain no gain. 40K passerades och här önskade jag att mållinjen var. De sista 12K var inte roliga. Hade ingen energi och det kändes som en stor backe. Uppförsbacke. Never ending. En kille fällde en onödigt dryg kommentar till mig i en backe, synd att han inte visste det men sånt taggar mig så jag ökade takten och åkte ifrån honom. De sista kilometerna gick på en golfbana och jag såg min äventyrskompis snurra runt där och gå i mål när jag hade en kilometer kvar. 4 timmar och 17 minuter fick jag åka runt i de Gästrikiska skogarna. Maxat söndagsnöje.

Intryck av Bessemerloppet

52 skidkilometer till ända och en medalj runt halsen. Jag var helt slut så efter målgång avslutade jag i en snödriva. Som sig bör firade vi i #skideliten (= min äventyrskompis in crime + några andra skidvänner) våra bedrifter med en sen lunch/tidig middag på McDonalds. Arrangemanget var strålande minus några få detaljer. De första kilometerna av banan var inte helt hundra då det var väldigt trångt plus att det borde funnits mer energi utefter vägen för oss som inte orkade skida runt som hamstrar. Annars tycker jag det är ett perfekt sätt att ladda upp inför stundande Vasaloppet. Långlopp i grupp i fantastiskt fina spår två veckor innan den stora dagen med chans till seedning. Ni Vasaloppsaspiranter eller om ni tycker om att åka lopp, ta chansen här nästa år. Fler bloggläsande skidåkare som har åkt eller har funderingar på skidlopp?