Stockholm halvmarathon

Att springa Stockholm halvmarathon har blivit en tradition för mig. Igår var det åttonde gången i rad som jag ställde mig peppad och redo för race på startlinjen för detta fantastiska lopp som jag rekommenderar till alla löpare jag känner att springa. Varför återvänder jag då år efter år? för bansträckningen, stämningen längst banan och organisationen. Men vi tar det från början.

Träningen

Innan gårdagens halvmarathon var det ett helt år sedan jag sist sprang min favoritdistans på tävling. Alldeles för länge om du frågar mig så nu ska jag se till att planera in fler halvmaror i kalendern. Jag har sprungit regelbundet sedan 2004 när jag bodde i Florida och sedan dess har jag sprungit cirka fyra mil i veckan fördelat på tre-fyra gånger. Varannan vecka ser jag till att springa ett pass på runt två mil och utöver att springa tränar jag på SATS, åker skidor och spelar fotboll. Att ta sig runt en halvmara kan de flesta göra med lite vilja och regelbunden konditionsträning.

Uppladdningen

Raceday morgon och då loppet var på eftermiddagen hade jag tid att göra min favorituppladdning med smörgås, juice och kaffe till frukost, följt av ett yoga pass på SATS, en sväng på stan och nummerlappsutdelningen som jag dessvärre inte tyckte var någon höjdare. Jag hade tänkt fynda en ny springtröja men det fanns ungefär noll tröjor kvar så jag fick ta en SAS loppet tröja. Sedan cyklade jag hem och åt en tallrik gröt, jordgubbar och kaffe till en lite för sen lunch innan det var dags att rulla ner till starten.

Race storyn

Ett nervositetsbesök på bajamajan, hejande på lite vänner och bekanta senare var klockan 15:40 och tiden slagen för start för mig och alla andra i startgrupp C. Som sig bör var jag lite nervös på ett taggande sätt men när startskottet gick förvandlades den känslan till springsug. Starten från Gustav Adolfs torg upp till nyrenoverade Brunkebergstorg flöt på bra och till skillnad från förra veckans tjejmil kändes benen pigga. En förutsättning för att kunna springa en halvmara. Mitt mål var sub 1:45 och då tycker jag det är lämpligt att springa första fem kilometerna på runt 24 minuter för att ha lite extra sekunder att ta av senare i loppet. Helt plötsligt var fem kilometerspasseringen där och vi hade sprungit förbi både centralen och en tur i Vasastan av bara farten. När jag springer tänker jag halvmaran som fyra fem kilometers delar med delmål och ett totalmål vilket jag tycker är en bra strategi för att det inte ska kännas så långt. Två mil är faktiskt rätt långt.

Väl på Kungsholmen väntade lite löpning på för mig välkända marker vid Hornsbergsstrand och Rålis. Benen kändes snabba och lätta men jag mådde fruktansvärt illa då jag ätit alldeles för tätt inpå loppet. Under hela loppet var det i stort sett vänner och bekanta som hejade minst varannan kilometer vilket är fantastiskt roligt. Illamåendet gick över vid 10 kilometers strecket men bara tanken på att trycka i mig lite gel som jag gör vid 11KM kändes välbehövlig men inte speciellt lockande. Men jag öppnade gelén och lyckades få i mig två klämningar innan jag slängde resten. Välbehövlig snabb energi för just där och då kändes 1:45 långt borta. Lyckligtvis sprang jag på alltid glada och positiva Terese Alvén som sprang med filmkamera kort därefter vid Riddarhuset och bestämde mig för att inte börja springa något bekvämlighetstempo även om tanken var lockande.

Eftersom Slussen är ett byggprojekt var bansträckningen lite annorlunda jämfört med tidigare år och tyvärr kändes det mer backigt när vi kom in på Söder. 1:45 flaggorna låg cirka 100 meter framför mig men med järnkoll på klockan kändes det ändå stabilt när kilometrarna passerades på runt 5 min/km. Skippade drickan vid Söder Mälarstrand och tänkte att jag tar en mugg på nästa kontroll vid Tanto men tyvärr fick jag ingen vattenmugg där så jag fick klara mig utan dryck sista milen. 3 kilometer kvar och kände att det här fixar jag på min måltid. De sista två kilometerna är väldigt lättsprugna, nedför samt platt och målet på näst intill synhåll så ökade takten och sprang. Och gick i mål. 1:44:44 stannade klockan på, på vad som kändes som ett kontrollerat lopp rakt igenom. Det var väldigt kul att springa och efter loppet sprang jag in i en löparbekant som jag träffar lite överallt i världen. New York, Riga, Hong Kong så vi chitchattade lite lopp och resor innan jag var tvungen att skynda vidare och fira med kräftkalas.

PS: Det härliga bildkollaget kommer från Instagram och Stockholm halvmarathons sida där som du hittar HÄR. MarathonMia och Petra Månström syns i övre hörnet och vill ni ha fler race rapporter så kan jag nästan med säkerhet lova att ni kommer hitta det på deras bloggar.

Reflektioner

21098 meter av löparglädje. Så vill jag sammanfatta Stockholm halvmarathon. Ett superevenemang i bästa internationell standard med fantastisk stämning som visar upp det bästa av vår svenska huvudstad. Värt att resa till Stockholm för? absolut. Några fler som sprang igår?

/ Pernilla som är halvmarapepp