Längdskidstävling

3:e lördagen för året och min första som jag vaknar upp med huvudet på kudden hemma i Stockholm minuter innan klockan ringde. Jag kände mig taggad på skidåkning och tur var väl det för planen för dagen var att delta i loppet Tjejskidan for Life på den fina längdskidsbanan Täby konstsnöspår som jag tidigare tipsat om här i bloggen. Efter lite frukost och påklädning kom min äventyrskompis in crime och hämtade upp mig sedan styrde vi ut mot förorten.

Tjejskidan

Tjejskidan är ett klassiskt lopp på 15 eller 5 km i motions-, och tävlingsklass som lockar ett par hundra deltagare. Man kan seeda sig till Tjejvasan på resultatet och det var det säkerligen många som försökte göra. Men inte vi, vi ska köra den riktiga Vasan. Nummerlappsutdelningen var smidig och vi då vi hade gott om tid så åkte vi ett testvarv på  den 1,8 km långa konstsnöbanan för att reka. Spåren var perfekta. Hårda och snabba. Solen lyste och förutsättningarna var inget att klaga på.

10:00 gick startskottet och i början segade det sig fram som sig bör. Vi stod i bakre delen av startledet men hellre åka om folk än att bli omåkt. Jag kände mig lite instabil och efter ca 500 meter gjorde jag en vurpa fast reste mig snabbare än blixten och stakade vidare. Jag behövde nog det för att vakna för sedan hade jag en galet bra känsla rakt igenom loppet. Kunde trycka på bra med armarna och fick riktigt bra flyt i både uppförs-, och nedförsåkningen. Banan var lite småkuperad med en större backe och en längre seg stigning. Helt perfekt enligt mig. Jag tittade inte speciellt mycket på klockan men efter 8 kilometer kände jag mig lite trött. Är inte van att åka skidor så jag får lite puls men är det tävling så är det. Körde på ett varv till och tog loppets första och enda mugg med vatten i vätskedepån.

Förutom en liten svacka vid 8 kilometer kände jag mig inte speciellt trött. Bara hög på att åka skidor som man blir när det går snabbt och lätt. Blev varvad av några elitåkare men annars var det inte så många motionärer som jag behövde se mig passerad utav vilket kändes skönt. Men sedan kom THE motionär aka min äventyrskompis in crime och passerade mig. Det var bara att försöka hänga med de två sista varven. Och jag hängde nästan med men fick se mig besegrad av en cirka 200 meter snabbare kompanjon. Min Suunto stannade på 15,4 km på tiden 1:06:52 och det känner jag mig extremt nöjd med.

Väl i mål fick man en medalj och som sig bör på ett skidlopp – blåbärssoppa! Nu blev jag mertaggad på skidlopp så även om jag hade tänkt stanna hemma ett par helger kanske jag har ändrat mig och det blir en tur upp till Umeå och Umeloppet som jag även åkte förra året nästa helg. Hade gärna velat åka ett seedningslopp inför Vasan.

/ Pernilla som älskar skidåkning