Midnattsloppet 2016. Ett utav mina favoritlopp i Stockholm. Stämningen är fantastisk och löparglädjen är på topp på söder där över 30 000 turkos vitrandiga löpare i Adidas tröjor infinner sig lördagen den 13 augusti 2016. Jag är en utav dem.

Känslan inför loppet var soso för min del. Hade tagit en lur precis innan jag, brorsan och S cyklade till Söder lite efter åtta tiden. Benen hade lite lätt träningsvärk så jag förstod att det inte skulle bli någon kanon tid men man vill ju alltid prestera sitt bästa. Hej prestationsprinsessan! Köpte en energidryck (som jag aldrig annars dricker) i ett tappert försök att vakna till liv.

Supersnabba brorsan sprang i startgrupp 1B och då jag själv startade i 2D hann jag titta på starten för de snabbaste innan det var min tur att ställa mig i ledet. Hade ingen iPhone med mig så lånade ovan bild från midnattsloppet.se. Nu hade jag blivit taggad på riktigt. Tävlingshornen var redo för 10KM löpning. Vi svor löpareden och sjöng “Just idag är jag stark…” så det hördes bort till Gamla stan. 3, 2, 1… där sprang vi iväg på Ringvägen. Benen kändes toppen och de första tre kilometerna klockade jag runt 4:30 min /km. Vid andra kilometern började jag komma in i löpare från startledet innan oss så slalom löpningen hade börjat. Det är det tråkigaste med Midnattsloppet – trängseln och folk som ställer sig i fel startgrupp.

Jag var törstig men då benen var pepp körde jag på. Sprang i bra tempo fram till den fruktade backen vid Sofia kyrkan. Backar och jag är inte en bra combo vet jag sedan tidigare så jag gick andra halvan. Hej då 30 missade sekunder. Lesson learned: måste, måste träna backträning och benstyrka.

Här någonstans sprang jag emot någon i slalom trängseln så min klocka blev tryckt på paus. Det var bara att springa i blindo med andra ord. Jag bara sprang, sprang och sprang de sista fyra kilometerna. Tempot hade gått ner från starten och jag var inte sopslut men det var trångt. Jag ville springa snabbare men fick satsa på att kryssa fram mellan löpare. Det var fantastiskt publikstöd som vanligt och vid tre ställen missade jag lite hejaklack som gav lite personlig pepp. Tack vilka det nu var!

När det var cirka en kilometer kvar kom loppets häftigaste grej, en vattenbåge att springa under. Jag försökte spurta men det gick sådär för det var helt enkelt för trångt. På någon tid som visade sig vara 48:16 min vid en titt i resultatlistan sprang jag imål efter detta härliga lopp. Mitt snabbaste Midnattsloppe men nöjd, nej – sugen på revansch – ja!

Grymma brorsan sprang imål på sub 40 och vi mötte upp resten av gänget som sprang eller supportade och gick och tog en afterrace öl på ett söderhak. Bättre än såhär blir inte Midnattsloppet!

/ Pernilla med förnyad löparglädje