Paris. En utav mina absoluta favoritstäder. Inte bara i Europa utan i hela världen. De vita husen, breda avenyerna, fransmännen, stilen, maten, parkerna hela staden har gjort att mitt hjärta har smält från första gången jag satte min fot i Paris för många, många år sedan. Minst en gång per år besöker jag denna fantastiska stad och när en kollega till mig frågade om jag ville köpa hennes plats till marathon tvekade jag inte en sekund. Klart jag ville och förra helgen var det dags att springa de 42 195 meterna i den franska huvudstaden.

Jag flög ner med SAS efter jobbet på fredagen och vi hade hyrt en snyggt designad lägenhet i centrala Paris. Okej, inte vi denna gång. Jag var för ovanlighetens skulle inte involverad i själva reseupplägget utan åkte bara med. Lördagen var en laddardag deluxe. Vi var och fikade i de icke turistiga delarna runt Monmartre, spanade in shopping i Galleri Lafayette och Printemps och var på gel jakt. Hittade lyckligtvis några tillslut innan vi åkte hem och laddade med “tapas” av allt gott som vi hittade i de lokala små matbutikerna.

En god natts sömn senare var det dags för THE race. Mitt 15:e marathon. Kameran lämnade jag hemma så loppbilder får ni inga. Starten gick av stapeln vid Triumf bågen och 57 000 personer skulle inta Paris gator denna soliga och härliga vårdag. Känslan var seg innan starten och toakön var oändlig. I absolut sista minuten innan startskottet gick var jag färdig med mitt besök och fick starta loppet med en 500 meter lång spurt till startlinjen. GPS signalen hade vid detta laget gett upp så det var bara att starta loppet och springa på känsla. En fot framför den andra.

0-10 KM: mina stiliga Bliz glajor hade jag lämnat hemma för jag gillar inte att springa med för mycket prylar och det fick jag ångra här. Solen rakt i ögonen och massor, massor med folk (tänk Göteborgsvarvet). Nej, tack, jag var inte speciellt springpepp här. Loppet kändes långt och jag var lite deppad för jag hade ingen GPS signal till klockan så jag kunde se hur jag sprang. Men bara att tugga på. En mara går upp och ner under tiden man springer det vet jag vid det här laget.

10-20 KM: här kom vi in i en skog och jag fick ny energi. Jag gillar skogen. Eller en park kanske det var. Träd i alla fall. Och ingen sol i ögonen. Benen började sakta men säkert värmas upp och jag hade definitivt bestämt mig att detta skulle bli ett lopp utan klocka och bara på känsla. När jag nådde 17KM kändes det för första gången kul att springa detta lopp.

20-30 KM: 100% njutning i varje steg. Vid 20KM hade jag planerat en gel och denna del av banan kände jag mig väldigt stark, pepp på livet och löpning. Det var en fröjd att springa och banan gick längst med Saine. Det var helt magiskt.

30-42 KM: tog en till livline gel vid 30KM och hade ännu inte fått någon energi dipp. Benen sprang på och mitt humör var verkligen på topp. I huvudet planerade jag vart jag skulle springa nästa mara, en ny mara är alltid är min belöning till mig själv vid målgång. Många runtomkring mig gick vid det här laget och att hela tiden springa om folk när man sprungit 30+ km är en härlig känsla. Visst var det jobbigt runt 35 km markeringen men inte dö jobbigt som jag ibland har tyckt när jag sprungit maror. Rutin betyder verkligen jätte mycket när man springer marathons och efter ungefär min 7-8:e mara har det inte alls varit lika jobbigt att springa så långt. Stämningen på och runt banan var verkligen på topp genom hela Boulogne skogen där de sista sju kilometerna av loppet gick denna soliga vårdag och även om jag ville gå i mål önskade jag inget hellre än att stämningen skulle vara för evigt. Men så kom de, kilometerpassering 41 och 42 sedan var det målgång. Helt otroligt, jag hade sprungit i mål på min 15:e mara och jag måste säga att det är en känslosam upplevelse varje målgång. Smärta, glädje, stolthet och tacksamhet för att kroppen har klarat springa över fyra mil. Känslan av att gå i mål efter en mara är något jag hoppas att alla löpare någon gång får uppleva. Det är magiskt. Helt magiskt. Och en målgång på Paris marathon var något alldeles extra kan jag lova.

Anmälan till 2017 års Paris marathon (Klicka för LÄNK) är öppen och jag lovar dig, det är en upplevelse utöver många andra!

/ Pernilla i marathon mode