Helgen som just passerade spenderade jag på resande fot i ett på kartan lilleputt land, Liechtenstein, men landet var verkligen inte litet sett till upplevelser. Det var helt fantastiskt. Mycket bättre än jag kunde tänka mig. Alperna i sommartid är mig sedan ett antal år tillbaks ett kärt resmål och det var gladeligen som jag begav mig dit i fredags efter jobbet för att på lördagen springa loppet LGT Alpin halfmarathon plus som var mer än ett lopp. Det var en upplevelse i världsklass och som ni kanske har förstått samlar jag på upplevelser.

Resan från Arlanda till Zürich airport tog dryga två timmar sedan var det bara att gå ner till tågstationen på flygplatsen och hoppa på tåget mot Vaduz. Jag kom fram vid 21-tiden på kvällen till ett Vaduz där regnet vräkte ner och det åskade och blixtrade som bara den mellan bergen så det var inte direkt läge att göra så mycket mer än att krypa till kojs.

Lördagsmorgonen kom och jag tog lokalbussen till nummerlappsutdelningen. Loppet skulle börja kl 9 och jag var på plats i god tid innan för jag hade även tänkt att äta lite medhavd frulle eftersom jag missade hotellets frukosttid. Till min stora glädje så serverade de både frulle och kaffe till alla deltagare men jag nöjde mig med två koppar kaffe till min bar och frukt som fick bli dagens eminenta löparladdning. Det var ca 900 deltagare och många europeiska nationer var representerade. Jag noterade att det var ett startfält med gedigna erfarenheter från lopp runt om i världen då majoriteten bar finisher tröjor från diverse lopp. En som stack ut i mängden var en man som hade sprungit 300 marathon. Det ni!

Starten gick och de första 10 kilometerna var verkligen piece of cake. Löpning på härliga (och platta) skogsstigar samt asfalt in till centrala Vaduz. Inte mycket att säga om denna sträcka för det var verkligen bara en väcka benen utmaning. Mina kändes tyvärr rätt sega så jag längtade i smyg tills löpningen skulle bytas mot hiking. Det här var inget lopp där vi vanliga motionärer tävlade mot varandra, vi tävlade med varandra.

I centrum var publiken lika taggande som oss löpare och det var en härlig stämning när vi sprang genom stadskärnan och började vår stigning på över 1000 meter. Jag hade kikat på bankartan innan så jag var som tur var förberedd på att det skulle gå uppför så det kom inte direkt som en chock. Första anhalt var Vaduz slott och det var riktigt stiligt. Inte fel att vara prins/prinsessa och bo där med de vyerna över bergen från sängkammaren.

Efter vi nått slottet fick vi springa sick-sack uppåt längst en ca 3 km lång och brant vandringsled i skogen. Sprang gjorde jag i och för sig inte, jag gick precis som mina medtävlande. Vi kom därefter ut på en liten stig som var springbar och det var härligt med lite platt mark under fötterna innan mastodontutmaningen nummer tre skulle börja, en näst intill oändlig serpentinväg bland alpstugor. Men det var för fint för att inte älska det trots att det var gör jobbigt. Vyn ner, vyn upp – ja vyerna åt alla håll var fantastiska och jag förevigade detta med kameran som jag släpat med mig.

Sedan fortsatte loppet uppför, uppför, uppför och uppför. Här hade jag fått sällskap av en väldigt trevlig co-runner som kom från just Liechtenstein och hon berättade att om 10 minuter skulle det gå ner för. Lyckan var total här för nu hade jag lust att springa igen även om det var riktigt okej att hika också. Vi närmade oss toppen av dagens tur och jag var riktigt, riktigt törstig. Det var nu trots allt närmare tre timmar sedan starten och 19 kilometer var passerade men trots att det var många vätskekontroller är luften tunnare och jag upplever det som torrare än normalt så en kopp vatten stod högt upp på min önskelista. Men vet ni? bara minuter efter min önskan om vatten dök en vätskekontroll upp och de hade inte bara vatten utan även Coca Cola. Lyckan var total och jag har aldrig druckit en godare Cola.

Jag fick min energi tillbaks i ett kick och nu gick loppet nerför. All energi som vi lagt ut på att komma upp fick vi nu igen i nedförslöpet efter 20 kilometer (10 km platt och 10 km bergsvandring). Det var lycka det att passera halvmarathon markeringen, åter igen få täckning på GPS klockan och att springa ner för berget genom kohagar där kossorna strosade runt med bjällror runt halsarna och bergsgetterna betade. I dalen såg man även turkosblåa sjöar. Det var helt magiskt precis som Alperna är.

Och allra längst nere i dalen på andra sidan berget låg målet. Jag önskade både att loppet skulle ta slut och inte. Min fot hade börjat göra ont så det var inga smärtfria löpsteg de sista sex kilometrarna men det var så vackert i den lilla bergsbyn att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Men vips var loppet över och jag passerade mållinjen, fick min Swarowski bergsget och en finisher tisha och så var det slut. Finished. The end. Jag kan knappt förstå det än för just nu vill jag ha mer spring i snöklädda alper bland bergsgetter, alpstugor, små söta sjöar och vackra blommor. Mitt halvmarahton plus på 26 km tog mig dryga 3timmar och 23 minuter att genomföra men tiden var verkligen inget jag tänkte på för det var bara helt fantastiskt. Skulle jag rekommendera ett lopp att springa hade det blivit detta eller Swiss alpine. Alperna is the shit när det kommer till löpning!

/ Pernilla som är kär i berg