Ursvik Extrem, trail spåret som alla pratar om. Jag hade förväntat mig något extremt, brutalt och helt underbart jobbigt av detta spår men blev besviken. Flera gånger om. Läxa: låt aldrig namnet på ett spår eller andra personers förväntningar lura dig även när det kommer till löparspår. Upptäck, testa och utvärdera själv. Här kommer i alla fall min reflektion av en söndagsjogg på Ursviks extrembana.

Visserligen hade jag förväntat mig stig men när jag tagit ett par hundra steg så var det en tillrättalagd motionsslinga i skogen. Det hela kändes som ett försök som Solna stad gjort för att aktivera de boende i närliggande miljonprojektshus att komma ut i skogen och röra på sig. Allt var väldigt tillrättalagt och jag tänkte, det här blir nog coolare ju längre jag kommer så pinade på längst spåret i blandskogen.

Efter en liten stund kom det en backe som var sjukt brant och jag tänkte att nu blir spåret extrem på riktigt. Backen var lite för brant för mig att springa upp för eftersom jag inte är så jättesnabb tjänar jag på att gå i megabackar så tog raska stora steg upp mot toppen och tänkte spara mig till nästkommande(?) backar. Men till min förvåning kom det inte så många fler jättebackar. Kanske fyra stycken totalt. Resten av spåret var rätt enkelt att springa med lite up’s and down’s men ingen trail heller utan ett motionsspår helt enkelt. Och lite gräs.

Är det detta som kallas Fjollträsktrail? I Västerås där jag växte upp hade denna typ av löpspår simpelt gått under definitionen löpspår. Visst, jag älskar denna typ av spår men håller man till inne i Stockholms innerstad finns det noll anledningar att ta sig bort till Ursvik för att springa extrem spåret när Djurgården bjuder in till liknande terräng som dessutom är 100 miljoner gånger vackrare i min smak.

/ Pernilla som testat Ursvik