Race report: Vårruset, Stockholm

5 kilometer tjejfest i löparspåret, låter det lockande? ärligt talat så är min första reaktion, NEJ. Är tudelat anti till tjejlopp och dessutom är 5 kilometer en distans som jag springer med hatkärlek. Fellow bloggjogger Petra Månström har precis skrivit en guide hur man springer sitt livs lopp på 5 kilometer tyvärr läste jag inte den innan loppet utan efter men det var bra tips som jag följde med lyckat resultat men mer om det senare. Min loppdebut skedde faktiskt i Vårruset. För 23 år sedan som 10 åring sprang jag mitt första 5 kilometerslopp i Västerås tillsammans med mamma. Årets deltagande av Vårruset var minst sagt spontant, två dagar innan loppet fick jag en startplats som jag självklart inte kunde tacka nej till. Målet var självklart. Pers. Men Vårruset är så mycket mer än att maxa prestationen på 5 kilometers löpning. Det är också ett lopp för de som med nöd och näppe orkar gå runt banan, ett sammanhang att socialisera i, en trevlig stund med arbetskamrater mm.

Uppladdningen

Efter en dag på kontoret cyklade jag bort till Norra Djurgården och hämtade ut min nummerlapp en dryg timma innan starten. Det gick väldigt smidigt så jag passade på att ta det lugnt och bara vara. Hade inte någon löparkompis med mig och inte heller tvingat ut några närbesläktade supporters i spåret men ensam var jag definitivt inte för det var 1000-tals tjejer på plats och en hel del kändisar träffade jag på ändå. Rätt skönt faktiskt att ibland kunna ladda upp till ett lopp hur man vill (läs: sätta sig på asfalten i skuggen och skriva på messenger). En halvtimma innan starten tog jag ett bajamaja besök. Döm av förvåning så fanns det mängder med uppradade portabla toaletter. Äntligen ett lopp som förstått behovet, lär er Lidingöloppet.

De fem kilometerna löpning

Innan starten var det uppvärmning på agendan. Något jag inte sysslar med så stod mest och pratade med lite andra fellow löpare på första parkett i startfållan. Ska man ha en bra tid på Vårruset gäller det att stå redo på frontline när starten går. Sedan blir det trångt, trängre, trängst. 19:00 och startskottet gick. Min taktik var att maxa från start. Inte fega. Hellre maxa och misslyckas. Det är det enda rätta på ett femkilometerslopp för att få en bra tid. 21:50 löd mitt pers som jag ville slå. Planen var att snitta 4:20 min/km vilket skulle bli en sluttid på 21:40 minuter. Jag som gjort en dela med mig själv för många år sedan att aldrig, aldrig någonsin tävla med tider i löpning utan bara springa för det är kul. Den dealen har jag brutit. Tyvärr. Ibland älskar jag att tävla i allt så mycket att jag blir trött på mig själv.

 Loppet började med en dryg kilometers springande på en gropig gräsåker. Här var målet att inte trampa snett. Av den senaste tidens torka så dammade det minst sagt rejält kan jag säga. Fick lite smågrus i munnen till kvällsmat innan det var dags att övergå till asfalt. Lite uppför och nedför och jag sprang med fyra-fem andra tjejer som hade samma tempo. Det var rätt behagligt. Backarna kändes lätta, tack för det backträningen och helt plötsligt passerade vi 3KM markeringen. 2 kvar och inte ens 10 minuters löpning. Att springa kilometer efter kilometer i 4:15-4:20 tempo är inget jag gör ofta alls så vid 3,5K kändes det jobbigt för en stund. Bet ihop och tog tankarna till att det bara är fyra fjuttiga varv runt Stadion kvar. Det fixar jag. Passerade 4KM skylten, benen kändes bra, andningen bra, kollade inte ens på klockan utan körde bara på. Hittade krafter som jag inte riktigt trodde att jag hade på upploppet men är det lopp så är det. Sprang i mål, klockade av och insåg fakta. 10sek från pers. Damn. Mitt första 5K lopp på tre år. Jag var tydligen bättre förr. Fick en goodiebag men vart fanns vattnet? En drickyoghurt släkte inte min törst i alla fall. Kollade resultaten online och hade visst kommit in på en 11:e plats. Av över 1800 tävlande. Det gjorde i alla fall min dag, så jag postade lite ego instastories (pillab), avböjde en rosé kväll och cyklade till fotbollsträningen.

Konceptet Vårruset

Som jag skrev i inledningen är jag tudelat positiv till Vårruset. Jag gillar idén att få kvinnor att springa eller promenera loppet. Det finns så mycket glädje och gemenskap med vänner, arbetskamrater och löparkompisar i loppet. Många som inte vanligtvis springer lopp börjar springa Vårruset för de vill inte vara med och fajtas med testosteron taggade män i lycra som tror de tillhör OS eliten som allt som ofta intar startlinjen i icke könssegregerade lopp. Men vad jag inte gillar med Vårruset (Tjejmilen och övriga tjejlopp) är allt det rosa och fluffiga. Jag kvävs av rosa och fluffigt gulligull. Och varför är det tillåtet att ha kvinnolopp men om det hade varit motsatsen, dvs män only lopp hade blivit ett väldans ramaskri och icke genomförbart i Sverige 2018. Förbjud för guds skull inte Vårruset, men gör det mindre rosa och fluffigt och tillåt mans ruset.

Fler som har sprungit Vårruset i någon stad? Hur var er upplevelse?

/ Pernilla som räknar ner tills nästa 5K lopp