Race report: Atlanta Georgia marathon

Efter att ha sprungit marathon sträckan 20 gånger anser jag mig själv som en rutinerad marathonlöpare. Jag minns den första maran, 42KM var det ens genomförbart? Distansen skrämde mig lite men att jag skulle klara det tvivlade jag aldrig på. Inför mitt 21a marathon, Publix Atlanta Georgia Marathon, som jag sprang den 17e mars i Atlanta, Georgia visste jag vad jag hade att förvänta mig. Alla marathon är unika. Fullt medveten om att det inte är en walk in the park alla 42 125 meterna ställde jag mig på startlinjen för ytterligare en långlöpning kl 07:00 denna söndagsmorgon. Marathon tränad var jag inte då jag inte sprungit tillräckligt (om ens några) långpass de senaste månaderna men långpass tränad och konditionen kändes bra sedan Vasaloppet så jag använde denna maran till att testa formen. En träningsmara på tävling helt enkelt.

0-10KM, Uppvärmningen

Måndag och tisdag på semestern var jag ute och joggade i Florida. Underbart. En sol som värmde och i shorts. Onsdag vaknade jag av en höger smärtande hälsena, torsdag gjorde den också riktigt, riktigt ont. Fredag gjorde den ännu ondare och varje springsteg jag tog var enormt smärtsamt trots Voltarengel amerikansk version. Jag överkonsumerade detta mirakelmedel och bad en stilla bön till löpargudarna att smärtan skulle försvinna. Förstod precis vad det var. En inflammation från att ha gått allt för mycket på stranden i iskallt vatten. Hade samma problem förra sommaren och då tog det fyra månader för det att försvinna. På lördagen kändes det heller inte bra men som ett mirakel försvann smärtan på natten mot söndagen MEN den vänstra hälsenan hade nu drabbats. Det gjorde inte lika ont, men ont gjorde det. Smetade på smärtstillande kräm och bet ihop det sista jag gjorde innan starten. Kan väl säga att under de 20 mara starter jag gjort har det kroppen känts 100%ig på cirka 20% av loppen. Sprang som vanligt första 10K och såg Atlanta vakna upp samtidigt som vi sprang ut från centrumkärnan. Som sig bör var dessa 10K bara att beta av och passera med känslan, jaha, 25% avklarat.

10-21KM, Halvmaran

En halvmara springer jag gärna och det är en distans som jag känner mig väldigt bekväm med så det var bara att springa på mot kilometer 21 som jag tycker känns som en rejäl milstolpe på maran. När jag sprungit halva vet jag att jag i alla fall kommer gå i mål och det är alltid mitt mål – slutföra det jag börjat på. Kan inte säga att vägen till halvmaran var precis smärtfri. Stannade två gånger och smetade på smärtstillande på högerhälen och sprang upp för fler höjdmeter än vad Hammarbybacken är hög. Och jaga höjdmeter är inte direkt min favorit. Speciellt inte när jag springer ett marathon. Var inte Atlanta platt?

21-30KM, Transportsträckan

Mellan halvmaran och den fjärde delen av maran brukar det vara rätt njutbart tycker jag. Man har kommit in i springandet, funnit sitt tempo och bara tuffar på. Har funderat på allt man tänkte fundera på och dessa kilometer känns bara som att man springer för att därefter i nästa block kämpa på kilometer efter kilometer när den riktiga mara smärtan har kommit. Känslan var exakt densamma här i Atlanta. Det var bara att springa. Och jag sprang. Stannade en gång, av med kompressionsstrumporna och skorna, på med gelen på hälen. Här hade jag sett både en, två och även tre och fyra villa områden i Atlantas förorter. Det var nämligen där banan för maran gick. En trevlig sightseeingtur till platser jag annars aldrig skulle fått se.

30-42KM, Finalen

En final på 12 kilometer är som ett varv runt Brunnsviken. Peppade mig själv med att det är en sträcka jag springer baklänges om jag nu skulle få för mig att göra det. Att jag redan sprungit 30 kilometer tänkte jag inte på. Det gäller att hela tiden se framåt och inte bakåt när man springer ett marathon. Häl gelén som gjorde att jag överlevde denna mara fick jag stanna och smeta på var 7-8e kilometer så då fick det även bli en liten vätskepaus. Vid 35 kilometer blev det riktigt jobbigt. Mina lår sa tack och hej, här får du igen för att du inte löptränat tillräckligt de senaste månaderna. Vägrade gå så det blev en sakteliga joggande förflyttning framåt. Såg skylinen på Atlanta och längtade till målgång. Sprang genom en fin park som kändes som Central Park sedan började kilometerna ticka ner mot målgången. 3, 2 och 1. Det var en pers. Mina ben skrek stanna och hjärnan skrek fortsätt. Så jag fortsatte. Sedan kom äntligen målet där min resekompis stod och hejade. Känslan att korsa mållinjen på ett långlopp blir inte mindre varje gång bara för att man upplevt det förut. Snarare tvärtom tycker jag då man har mer referenser att jämföra med. Sluttiden blev 4 timmar och 10 minuter vilket jag varken kände mig besviken eller nöjd med.

Slutet gott, allting gott på min 21a mara. Ett utav mina life goals är att springa ett lopp i varje Amerikansk delstat så nu kan jag ticka av ännu en på min bucketlist. Georgia. Det var inget lopp som man måste springa för loppupplevelsen men gillar man att springa city maror i mellanmjölksformat kan man helt klart lägga till denna på listan om man har vägarna förbi. Vad känner ni läsare inför att springa ett marathon? görbart eller aldrig i livet upplevelse?

/ Pernilla som sitter och funderar på vart nästa marathon skall genomföras